Den här anspråkslösa bloggen handlar ju inte om mitt jobb, men bilden får symbolisera hur livet sett ut den senaste tiden. Eller, det var väl inte helt sant, bilden är frukten av jävligt mycket jobb kan man säga. Vi fick ta emot Kristallen för årets granskning för en månad sen, och sen dess har jag jobbat väldigt mycket. 144 timmar de senaste två veckorna, vilket betyder att jag inte sett särskilt mycket av barnen och Sigrid.Nu har det lugnat sig och både Elvin och Vina har passat på att bli förkylda, så jag har varit hemma med dem ett par dagar. Inget allvarligt, bara snor och hosta, men för Vina är det nog så jobbigt ändå. Hon sover dåligt på nätterna och är gnällig på dagarna.
Nåja, det jag tänkte skriva om är ju det här med balansen mellan ett stimulerande och utvecklande yrkesliv och närheten till barnen och det delade ansvaret för hemmet. Det är nog något som de allra flesta modernare familjer kämpar med, den kanske allra svåraste jämställdhetsfrågan och den knepigaste att finna lösningen på. Vi är båda väldigt måna om att ha ett intressant yrkesliv och vi satsar båda hårt på det. Vi är lojala och väldigt resultatinriktade och good enough blir bara en klyscha, ett mantra vi kan rabbla hur mycket som helst men som aldrig blir verklighet. Hyfsat bra räcker inte.
Såklart leder det till perioder då framförallt jag är borta mycket och Sigrid får dra ett väldigt ensamt och tungt lass hemma. Vi har heller inte några barnvakter som kan avlasta i vardagen, vilket de flesta familjer vi umgås med har. Det gör mig avundsjuk.
Jag har ingen som helst lösning på problemet då jag har svårt att se mig själv göra nåt annat än det jag gör. Jag älskar det. Som tur är går ju arbetsmängden i vågor. Nu hoppas jag ha iaf en månad av lågproduktion då jag ska ta mycket mer ansvar hemma och vara mer aktiv med barnen.
Vi försöker få Elvin att hitta en aktivitet som han gillar, men det är svårt. Vi prövade med brottning en gång, men det funkade inte särskilt bra. Han gillar ju inte den typen av fysisk utmaning alls. Jag vet inte vad vi tänkte riktigt. Men å andra sidan började inte jag med nån regelbunden träning förrän jag var sju år så det är väl ingen brådska. Men det känns ändå viktigt att han vågar prova olik saker tillsamman med andra barn, jag tror på det, tror man utvecklas socialt och lär sig fungera i grupp och ta eget ansvar.
Nu vill Elvin ha datorn, så jag får kapitulera. Vina har somnat och Sigrid är på Yoga och sen äta middag med kompisar.
