lördag 26 september 2009

Varför gillar jag brutalt våld?

För det första: Det handlar om sport. Jag verkligen ogillar våld på gatan, i hemmen eller någon annanstans, men detta handlar om en sport, en brutal sport.

Jag är en fridfull man, har aldrig avsiktligt gjort illa en annan människa, predikar icke-våld till alla som vill höra, har en pappa som är vapenvägrare på den tiden det betydde något, en mamma som engagerat sig i fredsrörelsen så länge jag kan minnas.

Hur kommer det sig att JAG snöat in fullständigt på den mest brutala sport som finns: MMA (Mixed Martial Arts)? Boxning, brottning, Thai-boxning, Karate släng er i väggen, det här är sporten där alla kampsporterna kombineras till en otroligt intensiv fight. Det otränade ögat skulle säga att ALLT är tillåtet, men riktigt så är det inte. Men tänk dig en kombination av alla kända kampsorter så kanske du förstår regelverket. Det de flesta reagerar på är att matchen fortsätter tills domaren bryter eller motståndaren ger upp genom att klappa med handflatan tre gånger. De fortsäter alltså fighten även på marken när den ene blivit nedslagen.

Hursomhelst, våldsamt är det, men otroligt fascinerande, det går inte att komma ifrån. Vem är den bäste, alla kategorier? Två män (det finns kvinnor oxå, men de är få) går in i ringen för att göra upp, en domare ser till att ingen skadas "i onödan". That's it liksom!

Jag tror att jag har en hel del inneboende aggressivitet som måste få utlopp på olika sätt. Ett sätt har alltid varit musik, där jag kan släppa ut energi o få tillbaka något från andra jag spelar med. Att titta på MMA tror jag oxå är ett sätt att känna mig lite mer levande, inte så säker, ungefär som i filmen Fight Club där desillusionerade unga män träffas o slåss för att försöka hitta en mening med tillvaron. Låter kanske lite väl uppgivet, men åt det hållet är det.

Vi lever i ett samhälle med fantastiska skyddsnät som LAS, föräldrapenning, A-kassa, sjukersättning m.m. Ibland kan jag känna att vi är liksom inlindade i bomull, för lite hänger på vår egen prestation, även om jag är en stark anhängare av ett väl fungerande välfärdssamhälle. När två män går in i ringen finns inga som helst skyddsnät, bara ett nät som hindrar dem från att fly från sin motståndare. Jag fascineras av modet helt enkelt. Jag skulle aldrig våga stängas in i en bur o möta en annan man vars enda mål är att slå mig medvetslös, o dessutom inför tusentals vilda åskådare o miljoner framför TV:n. Men jag tittar gärna på de som vågar!

onsdag 23 september 2009

Riktig mat

Vi har så smått börja ge Vina små, små bitar riktig mat. På bilden fick hon lite barngröt av nåt slag o idag fick hon lite kokta grönsaker i pyttebitar. Det var faktiskt en lite speciell känsla att sitta alla fyra vid matbordet o äta.

Hon gillade verkligen små kokta morotsbitar o ärter, men även lite makaroner. Det hon får i sig är ju inte på långa vägar nån slags ersättning för bröstmjölk, mer en liten träning för vad som komma skall.

Jag vill minnas att Elvin oxå var ungefär 4-5 månader första gången han fick smaka gröt, men sen ammade han ju tills han var runt 15 månader, fast han åt såklart annat oxå.

Vi får väl se hur pass snabbt vi introducerar mer fast föda till Vina. Det känns verkligen inte som nåt vi behöver stressa med, utan ta det i den takt som hon verka känna för.

lördag 19 september 2009

Pappa och hans barn

"Det är kanske bittert att medge, men vi pappor ser i allmänhet ut på följande sätt: Vi går till vårt arbete på morgonen- då har vi bråttom- vi sitter i sammanträden- vi pratar med en massa personer under dagen och så kommer vi hem trötta och tittar på vår post och läser vår tidning. Och så tror vi att alla därhemma skall stå på tå för oss och tycka att vi är märkvärdiga. Och så läser vi vår tidning igen och tittar upp och säger: Ni kan inte ana, så mycket jag haft att stå i idag. Efter middagen dricker vi en kopp kaffe, tittar åter i tidningen, skäller på regeringen och skatterna, röker cigaretter och tror att vi är våra barn till lysande exempel och rättesnören. I verkligheten kanske ungarna ser på oss som kycklingarna ser på tuppen, som står högst uppe på dynghögen och gal."

Edgar Mannheimer, "Inte tvinga - en barnläkare om aktuella uppfostringsproblem" (1958)

Handen på hjärtat, hur avlägset är detta? Hur många pappor lever inte exakt det här livet under barnets första månader, kanske år, då mammorna är hemma?
Ibland känner jag mig som en pappa anno 1958. Visst tar jag min beskärda del av barnen när jag kommer hem från jobbet, det gör jag, men hur mycket hinner man om man åker hemifrån åtta o kommer hem efter fem?

Jag har funderat på det där att vara lysande exempel o rättesnöre för barnen. Man är nog det vare sig man vill det eller inte, vare sig man förtjänar det eller inte o vare sig man är lysande eller inte, det är nog viktigt att fatta det. Alla mina tillkortakommanden ser barnen, men de kanske likaväl tar dem som givna, något naturligt o vad värre är, kanske som eftersträvansvärt. Samtidigt kan jag ju inte lägga band på mig hela tiden, spela en charad o alltid visa enbart mina bästa sidor. Det går ju inte.

Min förhoppning är att min medvetenhet om att jag är en förebild för barnen gör att jag faktiskt försöker vara en i alla avseenden god sådan. Visa att det är okej att bli arg o ledsen ibland o bete sig lite irrationellt, bara man försöker rätta till det som blev fel.

En annan sak jag undrat över är hur man vet om man lagt sig till med dåliga rutiner, korkade principer o ja, allmänt bara är en dålig förälder. Jag tycker att vi är goda föräldrar båda två. Vi funderar o pratar mycket om hur vi vill att barnen skall uppfostras, men givetvis gör vi massor med missar. Frågan är HUR man i tid ska förstå vad som är "fel" sätt. Det vore jävligt tråkigt att få ett kvitto på det först om 15 år när något gått åt skogen, eller man får ett brev från nåt av barnen där de berättar vilket helvete det varit att växa upp i vår familj.

Det vart lite tjorvigt det här. Kort o gott: Hur identifierar man i god tid principer o metoder som inte alls är bra, som får barnen att känna sig kvävda istället för nyfikna?

onsdag 16 september 2009

När slutar man vara förälder?

Jag tänkte på det ett tag o kom inte fram till nåt bra svar. Jag tänker på mina föräldrar o det slår mig att jag aldrig frågat dem om de fortfarande känner sig som föräldrar. Det gör de säkert i nån mån, men jag tror inte de känner nåt ansvar för hur det går för mig o min bror o det är ju själva essensen med föräldraskap. Eller?

Kanske är det så att man känner sig som mamma eller pappa hela livet, hur ofärdig man än blir. Kanske är det tom. så att man på något konstigt vis alltid känner ett ansvar för sina barn? Även när man kommit så långt upp i åren att man rimligtvis faktiskt är mer beroende av sina barn än tvärtom.

När kan man luta sig tillbaka o tänka; jag gjorde allt jag kunde, säkert hade jag kunnat vara än mer förstående, vägledande o tröstande, men jag gjorde trots allt ett bra jobb?

Jag väntar med spänning, innan mina barn ens lärt sig cykla!

söndag 6 september 2009

Lika som bär

Vet inte om de rent utseendemässigt är så lika. Ibland ser jag bebisen Elvin när jag tittar på Vina, en annan gång kan jag bara se farfar Bengt i henne.
Men de är verkligen lika till temperament, humör, kynne eller mentalitet om man så vill.

Jag känner igen precis allt som Vina gör, hur hon inte ville annat än att skrika sina första månader, till signaler när hon är trött. Båda kräver ständig närvaro av oss, som sällskap, underhållning eller trygghet. Ingen av dem har kunnat ligga för sig själv o jollra nån längre stund, o ingen har kunnat somna utan massor av hjälp.

Jag ser tydligt i Elvin som fyraåring samma egenskaper han hade som bebis, fast subtilare, mer förfinat o utvecklat. Det ska bli mycket spännande att se om Vina bibehåller sina egenskaper eller om miljö är så mycket starkare än arv hos henne.