Lucia

Så var det dags för det årliga Luciafirandet på dagis. Alla barnen på dagis går i ett litet, mer eller mindre organiserat tåg o ställer upp framför de förväntansfulla föräldrarna som beväpnat sig med kameror. Det är intressant att se hur olika barnen verkar trivas o hur olika de visar hur de upplever det. En del barn verkar faktiskt njuta av uppmärksamheten o sjunger för full hals, utan tanke på om det är rätt vers eller ens rät låt de basunerar ut. Andra barn blir tagna av alla blickar o kryper in i sitt eget skal. Tysta, med blicken försiktigt sökande efter sin pappa eller mamma, står de med krum rygg o böjt huvud.

Det gjorde Elvin förra året. Trots att han enligt fröknarna kunde många av sångerna o gladeligen visade det när det inte var 30 föräldrar i rummet. I år var han pepparkaksgubbe, det bestämde han själv, men oj vad det syntes att han inte trivdes där framme. Han rev o slet i kläderna, bet i ärmen, gäspade o stojade runt om vartannat. Men sjöng, det gjorde han inte.

Det syntes verkligen att han inte ville stå där. Ibland kände jag att jag ville gå fram o lyfta upp honom o säga att han inte behöver va med på det här spektaklet, men samtidigt är det ju nåt som gör att jag inte gör det. Antagligen hade han protesterat, för han inser ju att alla barnen är med på det här o alltså borde han oxå vara med. Så funkar ju de flesta av oss. Men måste barn göra sånt här, vad lär de sig förutom att Lucia är en tradition i Sverige? Jag har ingen aning.

Ska klura mer på detta.