Jul- och nyårshelgerna har passerat. Vi skriver 2010. Det finns nåt futuristiskt över siffrorna, något nästan overkligt, tycker jag. Herregud, det känns inte som det var så länge sen jag gick på gymnasiet o satt o tänkte på år två tusen som man sa då. Jag skulle va 26 år då, år två tusen. Nu har det gått ytterligare tio år, jag fyller 36!Mycket har hänt under nollnolltalet, både privat o ute i stora världen. Jag skickade ut ett nyårs-sms till många vänner o frågade vad de minns från nollnolltalet. Det kom såklart lite olika svar, men jag tror nästan alla var eniga om några händelser som för alltid etsat sig fast.
Det handlar om terrorattacken på WTC 11:e september 2001, mordet på Anna Lindh och Tsunamikatastrofen på annandag jul 2004. För egen del minns jag oxå OS-guldet i hockey 2006 och praktfiaskot fyra år tidigare.
Privat har det till allra största del varit ett helt fantastiskt decennium. Jag började med att ta examen från universitetet 2001 o fick drömjobbet direkt. Få har sådan tur, i en bransch som är ruskigt svår att ta sig in i. Helt o hållet tur var det inte, det vägrar jag tro. Jag vill hoppas att envishet, nyfikenhet o ett jäkla driv hjälpte till. Sen har vi såklart fått två underbara, fina, kloka, söta, energiska, finurliga o kanske än mer envisa barn. Livet som förälder o kanske allra mest livet som tvåbarnsförälder har sannerligen förändrat mycket av tillvaron. Helt plötsligt får alla val jag gör konsekvenser för flera andra på ett tydligare sätt än de fick förut. Nu måste jag ofta sätta mig själv i andra rummet, o det har jag nog bara mått bra av. Den kanske största lärdomen jag dragit är nog att vara betydligt försiktigare med att döma andra människor. Av nån anledning, som jag inte riktigt klurat ut, är jag inte lika snabb att döma, är mer tolerant inför andra människors livsval o beslut, o inte alls lika agiterande längre. Jag tror det bara är av godo. Visst har jag tappat lite glöd, inte minst ideologiskt, men jag har vunnit tolerans o förståelse.
Vi har hunnit med att flytta från Umeå till centrala Luleå, ut till villa i Svartöstan o sen byggt ett nytt hus i samma stadsdel. Det var ett häftigt projekt som jag faktiskt kan tänka mig att göra fler gånger. Jag gillar att tänka estetiskt o jag älskar att ha projekt att driva. Visst var det hiskeligt mycket jobb, trots att vi inte drog en enda skruv i huset, men det finns nåt fundamentalt mänskligt att bygga sitt eget bo som jag gillar.
Julafton var jättefin tycker jag. Vi hade farmor o Olle här, o mormor o mostrarna, som allihop hjälpte till att skapa en lugn o skön julafton med god mat. Tomten förärade oss med ett besök o Elvin överöstes av julklappar som han verkligen har tyckt om. Framförallt är han ju galen i Lego fortfarande o bygger väl ett par gånger i veckan o leker däremellan. Det går lite upp o ned, men rätt vad det är så skiner han upp o kommer på att han ska plocka isär o bygga om nåt stort schabrak. Han är så noga o så otroligt duktig på att koncentrera sig o följa ritningen till punkt o pricka. Han är inte den som freebasar o bygger kreationer efter eget huvud, absolut inte. Ritningen skall följas. Punkt.
Nyårsafton firades i stan med goda vänner. På papperet såg det ut som det skulle bli en kaosfest, med 10 vuxna o 9 barn, alla under fem år, varav fyra bebisar. Men det gick alldeles strålande. Barnen somnade i tur o ordning efter att de stora fått följa med ut o smälla raketer, vilket var väldigt uppskattat. Herregud vad de sken upp när raketerna drog iväg, smällde o lyste upp den bistra natthimlen.
Nollnolltalet bjöd även på sorg. Min älskade farmor o min älskade farfar gick båda bort med bara några månaders mellanrum. Det lämnar ett väldigt stort tomrum efter sig o det går faktiskt inte många dagar utan att jag funderar på dem. Ibland kan jag faktiskt, om jag är ute, blicka upp mot himlen o skicka en tanke: Jag tänker på er, om ni hör mig ska ni veta att vi har det bra.
Jag är så oändligt tacksam för allt de gjort för mig o min familj, min pappa o min bror. Den fullständigt ovillkorliga kärlek de gav oss är en sådan gåva, en sån trygghet i livet o jag försöker faktiskt dela med mig av den kärleken till mina nära, så att de oxå ska känna samma stabilitet o värme som vi alltid kände i deras närhet.
Jag hoppas att jag under 10-talet ska få se mina barn växa o frodas i en miljö de kan känna sig uppskattade o älskade i, där deras åsikter o funderingar tas på allvar o där det är helt okej att försöka o misslyckas.
Gott nytt 10-tal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar