Jag tänkte på det ett tag o kom inte fram till nåt bra svar. Jag tänker på mina föräldrar o det slår mig att jag aldrig frågat dem om de fortfarande känner sig som föräldrar. Det gör de säkert i nån mån, men jag tror inte de känner nåt ansvar för hur det går för mig o min bror o det är ju själva essensen med föräldraskap. Eller?
Kanske är det så att man känner sig som mamma eller pappa hela livet, hur ofärdig man än blir. Kanske är det tom. så att man på något konstigt vis alltid känner ett ansvar för sina barn? Även när man kommit så långt upp i åren att man rimligtvis faktiskt är mer beroende av sina barn än tvärtom.
När kan man luta sig tillbaka o tänka; jag gjorde allt jag kunde, säkert hade jag kunnat vara än mer förstående, vägledande o tröstande, men jag gjorde trots allt ett bra jobb?
Jag väntar med spänning, innan mina barn ens lärt sig cykla!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja du, "first born", jag kommer nog aldrig att sluta känna ansvar för dig och din lillebror!! Så är det bara.
Skicka en kommentar