"Det är kanske bittert att medge, men vi pappor ser i allmänhet ut på följande sätt: Vi går till vårt arbete på morgonen- då har vi bråttom- vi sitter i sammanträden- vi pratar med en massa personer under dagen och så kommer vi hem trötta och tittar på vår post och läser vår tidning. Och så tror vi att alla därhemma skall stå på tå för oss och tycka att vi är märkvärdiga. Och så läser vi vår tidning igen och tittar upp och säger: Ni kan inte ana, så mycket jag haft att stå i idag. Efter middagen dricker vi en kopp kaffe, tittar åter i tidningen, skäller på regeringen och skatterna, röker cigaretter och tror att vi är våra barn till lysande exempel och rättesnören. I verkligheten kanske ungarna ser på oss som kycklingarna ser på tuppen, som står högst uppe på dynghögen och gal."
Edgar Mannheimer, "Inte tvinga - en barnläkare om aktuella uppfostringsproblem" (1958)
Handen på hjärtat, hur avlägset är detta? Hur många pappor lever inte exakt det här livet under barnets första månader, kanske år, då mammorna är hemma?
Ibland känner jag mig som en pappa anno 1958. Visst tar jag min beskärda del av barnen när jag kommer hem från jobbet, det gör jag, men hur mycket hinner man om man åker hemifrån åtta o kommer hem efter fem?
Jag har funderat på det där att vara lysande exempel o rättesnöre för barnen. Man är nog det vare sig man vill det eller inte, vare sig man förtjänar det eller inte o vare sig man är lysande eller inte, det är nog viktigt att fatta det. Alla mina tillkortakommanden ser barnen, men de kanske likaväl tar dem som givna, något naturligt o vad värre är, kanske som eftersträvansvärt. Samtidigt kan jag ju inte lägga band på mig hela tiden, spela en charad o alltid visa enbart mina bästa sidor. Det går ju inte.
Min förhoppning är att min medvetenhet om att jag är en förebild för barnen gör att jag faktiskt försöker vara en i alla avseenden god sådan. Visa att det är okej att bli arg o ledsen ibland o bete sig lite irrationellt, bara man försöker rätta till det som blev fel.
En annan sak jag undrat över är hur man vet om man lagt sig till med dåliga rutiner, korkade principer o ja, allmänt bara är en dålig förälder. Jag tycker att vi är goda föräldrar båda två. Vi funderar o pratar mycket om hur vi vill att barnen skall uppfostras, men givetvis gör vi massor med missar. Frågan är HUR man i tid ska förstå vad som är "fel" sätt. Det vore jävligt tråkigt att få ett kvitto på det först om 15 år när något gått åt skogen, eller man får ett brev från nåt av barnen där de berättar vilket helvete det varit att växa upp i vår familj.
Det vart lite tjorvigt det här. Kort o gott: Hur identifierar man i god tid principer o metoder som inte alls är bra, som får barnen att känna sig kvävda istället för nyfikna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej Niklas!
Som jag berättade för Sigrid hemma hos Therese för nagra veckor sedan sa brukar jag vara in och kika pa din blogg ibland. Det ar intressant att läsa dina funderingar kring att vara förälder:) Apropa detta inlägg:
här i Barcelona är 50-talet fortfarande norm bland barnfamiljer...
Kul att du läser! Jag är inte så regelbunden i bloggandet, men det är ett sätt att tvinga mig själv att då o då stanna upp o reflektera.
Hur står du ut med 50-talsnormen?
Min första reaktion när jag läser ditt nya inlägg är att du/ni tar föräldraskapet på stort allvar.Det visste jag egentligen redan, men man måste tillåta sig att vara människa också. Vad som är rätt att göra i varje situation kan ingen annan döma en för, tror jag. Ni älskar era barn över allt, annat, det räcker långt så långt att ni kan vara mer intuitiva i samvaron med barnen.
Kanske kan ni hitta vägledning från er egen uppväxt och vår uppfostran också. Då menar jag att det finns både avskräckande exempel och säkert ngt bra att ta efter också eller......Fundera över det
Kram från Farmor
Skicka en kommentar