Klockan elva på kvällen den 25:e april förra året började värkarna komma. Vi låg och såg filmen Australia med Nicole Kidman och Hugh Jackman (den filmen har vi aldrig sett klart). Jag trodde bara det var lite skrämskott och somnade faktiskt. Ett par timmar senare väckte Sigrid mig och sa att det var allvar. Vi ringde hennes mamma som kom från Råneå för att ta hand om Elvin, och så bar det av till Sunderby sjukhus. Som jag minns det var det en bra förlossning, visst, det tog väl en sex timmar innan hon kom ut, men allt förlöpte utan komplikationer, förutom att Sigrid fick vänta länge på epiduralbedövningen och hade ruskigt ont ett tag. Jag minns att jag blev oerhört rörd när hon kom ut och vi såg att det var en flicka, något jag iofs hade varit helt säker på i flera månader. Jag hade antagligen blivit lika tårögd om det var en pojke, men på nåt sätt kändes det så fulländat med en flicka.
Nu har det gått ett år, ett jobbigt och såklart fantastiskt år. Sigrid har börjat jobba igen, Elvin har blivit fem år och jag är närmare 40 än 30 (hur man nu någonsin kan vara närmare ett yngre år?)
På kalaset kom våra vänner med sina barn och jag tror det var 29 personer inklusive farfar och Solveig. Vi rymdes, men det blev tårta i omgångar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad är man egentligen för en moster som inte finns där för sina små älsklingar?
Va cool hon är! Så mkt folk och helt oberörd.
Nu är det nästan tre månader sedan vi sågs. Tur att bloggen finns så man får stilla sin längtan lite grand. Vi ses väl snart?
Skicka en kommentar