På hal is

I söndags var jag o Elvin för andra gången på allmänhetens åkning. Han är ju inte direkt den som huvudlöst kastar sig in i nya fysiska utmaningar, utan tar det försiktigt. Så oxå med
skridskoåkning. Men det är ju ingen panik, det finns ju inget som säger att man måste kunna åka skridskor som fyraåring. Jag hoppas att han har uthålligheten att prova tills han kan ta sig fram någorlunda iaf, för först då vet han ju om det är något han tycker om eller inte.

Senare i vinter ska vi se till att prova slalom oxå, o det kommer gå på precis samma sätt, det vet jag. Han kommer va väldigt rädd o jag måste hålla i honom hela tiden. Men då får det väl vara så då.

Ibland vill jag liksom bara hojta till honom att morska upp sig lite, men det hjälper såklart inte.

Han är den han är o han vill ta saker ett steg i taget. Observera, fundera, agera. Det är hans modus operandi. I vuxenlivet tror jag man har stor nytta av hans eftertänksamhet, men som barn tror jag det hindrar honom lite från nya spännande o roliga upplevelser, o det är ju lite synd.

Grisvaccinet

Nu har både Elvin o Vina tagit den första av två sprutor mot "Den Nya Influensan". Det har ju varit ett väldigt hattande bland beslutsfattarna kring vilka grupper som egentligen ska få vaccinera sig. Först i veckan beslutades att även barn från 6 månader skulle få ta sprutorna, men det beslutet verkar vara kontroversiellt i vissa landsting har jag läst. Bl.a Västerbotten vill avvakta ordentliga undersökningar för att veta hur ffa äggproteinet kan påverka så små barn. Vid den åldern är det många bebisar som aldrig ätit ägg, således vet man inte om de kan få allvarliga allergiska reaktioner av vaccinet.

Jag tog saken i egna händer igår när jag läste om detta o gav Vina lite äggröra. Det hände ingenting så det kändes lugnt att gå till BVC o ta första sprutan. Mindre roligt blev det ikväll då hon blev hängig, fick lite feber o kräktes rejält. Undrar hur detta kommer påverka vårt sovprojekt?

Elvin, som fick sprutan förra veckan var helt opåverkad o det var ju skönt. Om tre veckor är det dags för spruta nummer två.

Sömndemonerna skall utdrivas

Vina sover inte bra på nätterna. Inte alls bra. Egentligen har ju sömnen varit ett problem för henne hela livet o vi har kämpat med olika tekniker ända sedan hon föddes. Nu har vi bestämt oss för att sätta hårt mot hårt på natten. Hon ska inte plockas upp o amma förrän tidigast 06.00.

Igår natt valde jag att vaka mellan 01-06 för att snabbt kunna springa in o buffa henne till sömns när hon vaknar till. Ibland går det ganska fort att söva om henne, o ibland får man hålla på riktigt länge o jag tycker det blir lättare att stå ut om jag inte väcks hela tiden utan är vaken o redo. Det känns liksom inte lika grymt.
Hittills har ju Sigrid tagit nattpassen o det har såklart varit oerhört påfrestande att inte få mer än max två timmars sömn i stöten.

Natten till idag sövde jag om henne inte mindre än tio gånger mellan 23-06. Fatta! Ungen vaknar mer än en gång i timmen...

Inatt går det bättre. So far har hon bara vaknat tre gånger sedan hon somnade halv åtta, o nu är klockan halv fem. Jag har sovit mellan 23-02.30. Igår natt sov jag mellan 23-01 o mellan 06.30-09.00. Börjar bli lite seg i kolan! Men om vi kan få Vina att sova ut på nätterna är jag beredd att vaka många nätter till. Tror jag.

Längtar så det gör ont

Efter att ha jobbat kopiösa mängder de senaste två veckorna, sett alldeles för lite av Sigrid o barnen, o efter att ha varit på en sedan länge planerad resa till Manchester med bästa kompisarna, är min längtan efter familjen enorm. Jag har jättedåligt samvete för att jag varit den där frånvarande mannen o pappan, som inte alls tar sitt ansvar för familjen o jag längtar så det gör ont efter att få komma hem. Vad händer då?

Jag kom till Arlanda sent igår kväll o skulle flyga hem med ett morgonplan. Jag sover över o vaknar utvilad, går upp o köper lite frukost, checkar in o beger mig till gaten i god tid för en gångs skull. Sätter mig o läser tidningarna o tar det lugnt. Efter ett tag inser jag att det är väldigt lugnt runtomkring mig, kollar mot disken o ser på skärmen: "Gate Closed".

Ridå.

Jag har alltså lyckats med konststycket att sitta i gaten, men missa planet!!
Springer som en tok runt på terminalen o hittar en snubbe från flygbolaget som jag kände igen från gaten.
- Är det du som är Niklas Nordmark, frågar han.
- Ja, vad hände, snälla hjälp mig komma ombord på planet, snälla, snälla, snälla, jag ser ju att det står kvar på plattan!
- Tyvärr, jag ropade på dig flera gånger i högtalarna, men nu har de dragit bort bryggan. Följ mig så ska jag se när nästa plan går.

Fy fan vilken jobbig känsla. En blandning mellan panik, skam o ilska. Känns helt overkligt att jag skulle ha kunnat missa flera utrop i högtalarna, jag hade inte mp3-spelaren på eller nåt.

Jaja, det var bara attt köpa ny biljett, ringa Sigrid o be om förlåtelse för min försummelse. Fan oxå. Precis just den gången då min hemlängtan nått episka proportioner, just den gången skulle bli den allra första gången jag missade mitt flyg. Jag har flugit hundratals gånger o aldrig missat ett flyg. Varför just denna gång. Varför?

Kanske för att jag skulle få ett tillfälle att träna mitt tålamod?

Älskade familj. Jag är hemma om någara timmar!

Bara en morgonbild

En sån där mysig morgon. Jag gjorde brasa o Vina åkte runt i gåstolen. Nu bär det av till jobbet igen för 14:e dagen i rad. Den här veckan har jag jobbat ungefär 15 timmar varje dag utom igår som blev mellan 9-17. Idag ska vi vara klara så vi får se om jag kommer hem innan måndag morgon eller om det blir ett dygnspass!

Trött pappa

I lördags jobbade jag i Sthlm från nio på morgonen till tolv på natten. Hade svårt att sova på hotellet, men några timmar blev det väl innan jag flög hem med första planet på söndag. Jobbade ett par timmar på söndag kväll o måndag, tisdag har jag jobbat från 8.30-23 med ungefär två timmars break för middag hemma med familjen. Resten av veckan o helgen kommer se likadan ut.

Jag börjar bli riktigt trött, men är för uppe i varv o stressad för att kunna somna bra på nätterna. Det måste bli ordentligt med komp de kommande veckorna. Jag måste lyssna på kroppen som tydligt signalerar alldeles för höga stressnivåer. Jag har ibland tryck över bröstet, inte på något otäckt sätt, men ändå obehagligt. Det är så tydligt att det är för mycket adrenalin som ligger o pumpar o hindrar hjärtat från att komma ned i lugn, skön vilopuls.

Sigrid gör det så bra hemma med båda barnen, jag vet ju hur svårt det är att hålla Elvin på gott humör när han börjar känna sig uttråkad. Jag tycker Vina är glad varenda liten stund jag ser henne, men då är jag ju å andra sidan inte med o söver henne.

Nu borde jag gå o lägga mig, klockan är halv tolv, men jag vet att jag inte kommer kunna somna på ett par timmar ändå...