Längtar så det gör ont

Efter att ha jobbat kopiösa mängder de senaste två veckorna, sett alldeles för lite av Sigrid o barnen, o efter att ha varit på en sedan länge planerad resa till Manchester med bästa kompisarna, är min längtan efter familjen enorm. Jag har jättedåligt samvete för att jag varit den där frånvarande mannen o pappan, som inte alls tar sitt ansvar för familjen o jag längtar så det gör ont efter att få komma hem. Vad händer då?

Jag kom till Arlanda sent igår kväll o skulle flyga hem med ett morgonplan. Jag sover över o vaknar utvilad, går upp o köper lite frukost, checkar in o beger mig till gaten i god tid för en gångs skull. Sätter mig o läser tidningarna o tar det lugnt. Efter ett tag inser jag att det är väldigt lugnt runtomkring mig, kollar mot disken o ser på skärmen: "Gate Closed".

Ridå.

Jag har alltså lyckats med konststycket att sitta i gaten, men missa planet!!
Springer som en tok runt på terminalen o hittar en snubbe från flygbolaget som jag kände igen från gaten.
- Är det du som är Niklas Nordmark, frågar han.
- Ja, vad hände, snälla hjälp mig komma ombord på planet, snälla, snälla, snälla, jag ser ju att det står kvar på plattan!
- Tyvärr, jag ropade på dig flera gånger i högtalarna, men nu har de dragit bort bryggan. Följ mig så ska jag se när nästa plan går.

Fy fan vilken jobbig känsla. En blandning mellan panik, skam o ilska. Känns helt overkligt att jag skulle ha kunnat missa flera utrop i högtalarna, jag hade inte mp3-spelaren på eller nåt.

Jaja, det var bara attt köpa ny biljett, ringa Sigrid o be om förlåtelse för min försummelse. Fan oxå. Precis just den gången då min hemlängtan nått episka proportioner, just den gången skulle bli den allra första gången jag missade mitt flyg. Jag har flugit hundratals gånger o aldrig missat ett flyg. Varför just denna gång. Varför?

Kanske för att jag skulle få ett tillfälle att träna mitt tålamod?

Älskade familj. Jag är hemma om någara timmar!