Empati, ta ansvar, tänka själv

Barnuppfostran är en konst. En svår, påfrestande o utmanande konst som kräver sin konstnär. Var o en av oss föräldrar, allihop, är konstnärer. En del är riktigt risiga, låt mig få vara tydlig med det, en del är naturbegåvningar o andra är hårt arbetande talanglösa men envisa. Jag tror att jag är lagom lat, talanglös men ganska envis o intresserad så jag läser på, tänker o prövar mig fram. Det är inte alls så att jag menar att barnen är som blanka papper eller lerklumpar som kan formas hursomhelst av föräldrar, absolut inte. Men vi är konstnärer i så måtto att vi skapar förutsättningar, miljöer o möjligheter för våra barn att själva växa till de konstverk de alla blir (eller egentligen är in spe redan då de föds). Det här blev lite mer di Leva-flummigt än jag först tänkt, men så får det bli.

Jag har idag bestämt mig för att tre ledord ska få genomsyra uppfostran av barnen o det är så fiffigt att samma tre ledord måste beskriva vad som krävs av mig oxå: Empati, ta ansvar o tänka själv.

Det låter ju fint o de flesta skulle säkert skriva under på att det vore eftersträvansvärt att lära barnen detta o låta det genomsyra relationen, men tricket, själva penseldragen eller knådandet är det svåra. Att koka ned det i varje situation eller konflikt blir ju inte lätt.

Ska återkomma med konkreta försök så småningom.

Ta hand om varandra i kosmos ;)