Det kan inte vara helt lätt att plötsligt tappa den där hundraprocentiga uppmärksamheten man får som första barn. Jag tycker Elvin har varit väldigt tålmodig o förstående, för vi har ju haft det rätt svettigt med lillasyster, men nu skönjer jag en viss reaktion. Han är väldigt känslig o sårbar o har lätt för att börja gråta, speciellt när vi säger till honom. Han verkligen ogillar om vi blir allvarliga i tonfallet o jag tror han på riktigt känner sig en smula övergiven. Vi försöker verkligen ge honom egen koncentrerad tid så att han inte ska känna så, men det är klart att vi inte längre kan ge honom lika mycket närhet o fokus vi kunde förut. Det är en ny tid nu o det måste han oxå lära sig, precis som vi.
Moster Ellen frågade honom vad som var roligast med att ha en lillasyster o han sa: Att titta på hennes bajskalas (i blöjan). Kort o gott, ur en fyraårings perspektiv!
Igår var han på bio med moster o de såg Ice Age 3. Den var visst från 7 år o han som inte brukar reagera speciellt mycket över läskiga saker hade krupit up i knät på moster när det blev för läskigt. Men inte en chans att han erkände för oss att han blev rädd. Han vill aldrig berätta att han blir rädd o jag undrar om det är en sån där idiotisk indoktrinering i manlighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej, tror att det kan ha med åldern att göra också. Samuel har varit precis likadan i några månader nu. Om jag nu kommer ihåg rätt så tror jag att de andra barnen hade samma "problem" i ungefär samma ålder. Men det gick över ganska fort.Kram ifrån Australien. E-K.
P.S. Samuel har också sett Ice Age 3 och tyckte att den var lite läskig....men det tog några dagar innan han erkände det.
Hur gör vi då när vi kommer upp? Om vi ger honom mycket uppmärksamhet är det ändå inte detsamma som att få den från mamma och pappa.
Vi ser väl...
Eva-Karin: intressant att höra att det kan ha med åldern att göra också, en liten tröst för oss... Hoppas det blir lite lättare för pojkarna snart! Kram Sigrid
Skicka en kommentar