Konflikter

Efter att jag haft tuffa konflikter med Elvin är jag helt slut o ofrånkomligen funderar jag över varför det blev som det blev. Det är som att konflikten ofta får ett eget liv efter tag, jag bränner säkringar o Elvin blir såklart inte bättre på att förstå o lyssna. Det kan ju ibland börja med en skitsak som jag ändå bestämmer mig för att inte se mellan fingrarna. Ibland måste jag ju markera vad som inte är okej. Jag pratar o försöker förklara, men ibland lyssnar inte allra käraste Jeje o jag blir frustrerad o irriterad o hindrar honom från att springa iväg o göra något annat o så är den öppna konflikten ett faktum. En maktkamp som jag vägrar förlora. Har jag satt ned foten på riktigt så tror jag på att stå för det o visa att protester o gnäll inte hjälper.

Men vi har även använt oss av principen att Elvin ska känna att hans åsikter är viktiga o att han därför ofta får "vinna" argumentationer som inte är alldeles nödvändiga för oss att vinna. Jag tror o hoppas att det kan leda till att han lättare accepterar ett nej, när det verkligen är NEJ. Att aldrig få sin vilja igenom när vi sagt nej tror jag bara leder till fler upptrappningar o en känsla av maktlöshet. Å andra sidan kanske vi skämt bort honom så att han har oerhört svårt att acceptera ett nej, fast det tror jag inte.

Jag tycker inte om att straffa Elvin när han inte gör som vi säger, jag liksom ogillar hela det här lydnadskonceptet, men vad göra när han verkligen totalignorerar oss o fortsätter stoja, busa eller härja loss?

Ikväll fick han somna utan godnattbok för att jag helt enkelt inte ville läsa för honom när han inte alls lyssnat på oss under eftermiddagen o kvällen. När jag skriver det känns det bara barnsligt, men jag ville verkligen att han skulle känna att han inte kan göra hur han vill. Det får konsekvenser att inte respektera det vi säger.

Ett klassiskt dilemma helt enkelt. Hur mycket gränser ska man dra o hur många gränser ska han själv få överskrida o lära sig av sina egna misstag?