onsdag 6 maj 2009

BVC

Idag var vi med Vina på BVC första gången. Hon hade gått upp tillfredsställande i vikt, vi fick nån broschyr o hon undrade hur det gick med amningen. Om vi försöker berätta att hon är kinkig, lättväckt o svårsövd, kräver mkt för att komma till ro o har lätt för att skrika, har hon inte många råd att komma med.

När Elvin var spädbarn skrek han väldigt mycket, det var vårt första barn o självklart var man orolig, o sökte svar på VARFÖR han grät o skrek o VAD man kunde göra för att mildra det. Jag påstår att vi fick noll o ingen hjälp då heller. Det enda de barnmorskor o läkare vi pratat med frågar om, är om barnet har ont i magen. Nej, säger vi, det tror vi inte, det verkar inte som om det är problemet. Vad får man för råd o hjälp då? Har ni provat Minifomdroppar? Men Minifomdroppar är ju mot magont!!! Hopplöst.

Min bild är att man som förälder är helt utlämnad till att själv söka svar o lindring. Jag tycker barnmorskorna i primärvården ska gå på kurs. Det FINNS råd o tips till förtvivlade föräldrar, men man får leta. Vi hittade många svar i en amerikansk bok skriven av en barnläkare. Varför kan inte barnmorskorna lära ut de enkla tekniker som jag skrivit om här, som för oss funkar hur bra som helst, o borde kunna funka för fler?

När det gäller att linda barn är tydligen Socialstyrelsens rekommenadtion att man inte gör det för att det tydligen kan öka risken för plötslig spädbarnsdöd. Finns det vetenskapligt stöd för det så har jag full förståelse för barnmorskornas hållning i just den frågan. Jag ska kolla upp det närmare o återkomma.

Men när det gäller så enkla saker som att bära barnet på sida, gunga på ett visst sätt, låta radion stå på brus, så känns det som ren o skär inkompetens eller att de inte ser det som sin uppgift att försöka hjälpa föräldrar o spädbarn med att minska skrikandet.

När det gäller barnmorskor i primärvårdens bemötande av mig som man o pappa, så vet jag inte riktigt var jag ska börja. I deras ögon är jag en blindtarm, ett onödigt o potentiellt skadligt bihang. Helt fel sätt att jobba om man har som ambition i samhället att pappor ska ta större ansvar för barnen.

To be continued!

3 kommentarer:

farmor sa...

Om jag var i närheten skulle jag försöka avlösa er ngn liten stund.
Det verkar så jobbigt för er.
Finns det stunder när ni kan känna glädje över den nya lilla livet? Jag hoppas verkligen det även om du inte skriver så mkt om det.

Min erfarenhet säger mig att det kan finnas annat, jobbet kanske? som påverkar situationen också. Finns oro hos föräldern överförs det till barnet omedvetet. Men det känner du väl till.
Mormor ska snart flyttas till ett mer permanent boende, särskilt boende heter det visst. UG hade visst reportage om ett sånt i kväll. Jag är rädd att mormor tappat livsgnistan. Hon är låg när man hälsar på henne. Vill ligga kvar i sängen tex. Hur kommer hon att reagera när vi flyttar till ännu ett nytt rum? På fredag har jag vårdplanering då vet jag mer vad som ska hända. Just nu känns det som jag själv är mitt i livet med jobbet och trädgården, följer så gott det går med i Vinas start i livet och upplever alltmer morfars och mormors avslutning.
Kram!

Niklas sa...

Jovisst njuter vi. Självklart!
Vina är faktiskt lugn o fin bara man ger henne det hon behöver, alltså bli buren, lindad, vyssjad o mat. Det går bra, men kräver att man är engagerad. Vem har egentligen sagt att man inte behöver lägga ned tid på nyfödda barn...

Tråkigt med mormor, men hon är seg, det kan hända att hon hittar gnistan på ett mer anpassat boende. Se till att fråga om vårdsynen på just det boendet, har de någon policy för bemötande, vård o omsorg, be att få läsa den. Ställ frågor o ställ krav.

Krama henne från mig!

Unknown sa...

Vad är det som BVC gör som visar på en sådan kass och föråldrad inställning till pappor?