Att knyta an

Som pappa tror jag att man har lite svårare att knyta an till sitt barn under den första tiden, än man har som mamma. Det går inte att komma ifrån att mammor ofta ammar o har en väldigt nära relation, sen har ju jag jobbat, även om det bara varit halvtid under juni.

I o med att Vina kräver mycket närhet, gungande o vyssjande så vore det ju idealt om vi kunde dela helt o hållet på det, men det gör vi inte. Sigrid gör det mycket mer än jag. Naturligtvis dels pga. att jag jobbar än, men det hade nog varit så ändå. Det blir som en tröskel för mig, lite av ett moment 22. Jag känner henne mindre än vad Sigrid gör o därför har jag lite svårare att få henne att komma till ro, vilket i sin tur gör att jag ibland drar mig för att ta henne, jag liksom bara vet att hon kommer visa missnöje, som ju resulterar i att jag känner henne sämre osv. Kanske blir det lättare nästa vecka när jag får semester?

Vina fyrar av helt underbara leenden o har börjat göra små försök till turtagning, men mest när Sigrid jollrar med henne. Jag får helt enkelt ge henne mer tid framöver. Det känns dessutom lättare när hon ger mer o mer tillbaka. Så är det faktiskt för mig. När hon liksom hamnar i gallskrik o är väldigt svår att nå fram till, så är det som att jag går in i en egen liten zon o mer eller mindre mekaniskt försöker gunga o dansa runt eller vad det nu är jag försöker med. Säkert känner hon av det, o det blir ännu svårare för henne att hitta lugnet. Fan, många onda spiraler på en gång...

Annars tycker jag ändå att vardagen funkar o rullar på ganska bra just nu. Vet inte om Sigrid skulle hålla med fullt ut, men så länge man ger henne det hon behöver så blir det inte så farligt långa skrikperioder. Hon växer, kommunicerar o verkar på det stora hela må riktigt bra, o det är ju det viktigaste!!