Somna NU!

Hon har inte somnat än o klockan är snart midnatt. I princip har hon inte sovit sen sjutiden o jag bävar för ett nytt problem. Hittills har hon faktiskt knoppat in runt tiotiden o bara vaknat på nätterna för att äta o sen somnat om. Snälla, vem som nu bestämmer, låt oss åtminstone få ha lugna nätter.

Idag har varit en repris av gårdagen fast lite kämpigare att få henne lugn i bärsjalen. Jag tycker nästan det känts som hon spjärnat emot o velat komma ut ur den instängda tillvaron i sjalen. Om hon är lugnare nån annanstans så gärna för mig, men det tror jag ju inte, så har det ju inte varit hittills.

Ibland måste man ändå garva lite o situationen. Två vuxna människor instängda i ett kolmörkt litet sovrum med en bebis, radion på brus, stereon på med livmodersljud o fullt jävla sjå med att få en unge att somna. Bära, gunga i spjälsäng med fjädrade fötter, amma åsså allt en gång till, o kanske igen. Hon dåsar till o man hoppas. Förgäves. Hon stånkar igång o det gäller att hitta rätt manöver. Vi får se hur länge vi får hålla på.

Den som har mage att ens tänka tankar som att vi kanske gör för mycket, att vi borde gå ut med vagnen eller bara låta henne skrika, eller vänja henne av med gung o brus o lindad filt, den personen har noll koll. Oftast är det föräldrar som har haft ungar som sov o jollrade sig genom de första månaderna. Har man inte erfarnhet av barn med KBS (Kinkig Baby Syndrome) så ska man vara ytterst försiktig med att kommentera hur vi som har sådana bebisar löser problemen. Men det är ju fanimej en gåta hur barnmorskorna på BVC har lyckats klara sig igenom en hel yrkeskarriär utan att ha ETT ENDA råd att ge. Nån skulle kanske tänka att det beror på att våra barn är de enda kända med KBS i Sverige, men det VET jag att det inte är. Tack internet för den informationen.

Nu har hon iaf legat någorlunda tyst sedan jag började skriva...