tisdag 9 juni 2009

En stund av frid















Ibland infinner sig en sån där härlig stund då man kan sitta lugnt med Vina i famnen.
Idag verkar hon vara ganska glad o har gett oss flera fina leenden o små försök till "konversation"

Har hittat bra information om fördelarna med att linda nyfödda barn o även de risker som kan finnas med det. Ska försöka skriva mer om det snart.

5 kommentarer:

Jessica sa...

UNDERBART att ni fick en stund, må ni leva länge på den :-)!

Anonym sa...

En stund av frid...ni verkar inte ha det lätt. Efter att ha läst din blogg kastas man mellan att tro att ni har rena rama drömtillvaron med en bebis som sover på nätterna (!!!! ett spädbarn sover väl aldrig mer än 1,5 h i sträck om den är med sin mamma, spädbarn som sover längre har en inlärd förmåga) till att tro att ni lever i absolut terror. Men att döma av dina senaste inlägg är det nog så att du upplever att ni har det rätt jobbigt. I ett tidigare inlägg vredgades du över folk som ger råd, helst råd du inte vill ha, och kanske är mitt följande råd ett sådant. Men din blogg är ju öppen för alla att läsa, och om än dina inlägg inte är överfyllda med frågetecken är de lätt att uppfatta frågor här och där, därför vill jag, i egenskap av erfaren mamma, ge dig ett råd, som är väl beprövat med goda resultat. Från att en bebis föds är den i behov av en god miljö. Den goda miljön är för ett spädbarn mamman, mammans hud. Spädisen vet, även när den sover, om den är hos mamman, den goda miljön, eller inte. Om den inte är det reagerar den genom att bli förtvivlad och att skrika. Det här har jag läst mig till och realiserat på sådant sätt att jag som mamma burit mina barn den första tiden. Jag har fått det att funka, tre gånger om. Nu är ju er dotter inte helt nybakad, och ni har, om jag utgår från din bloggs texter och bilder, inte "jobbat" enligt min "sanning". Men jag tror det kan vara värt ett försök att få er dotter att hitta sitt lugn hos sin mamma. Kanske ni hittar "friden" så. Föräldraskapet är ju egentligen rätt tufft, och inte alltid så fridfullt (eller aldrig ju fler barn man får) och för en nybliven mamma kan det upplevas som en megajobbig uppgift att bära runt sitt barn i stort sett hela tiden den första tiden. Men jag anser det vara nödvändigt (och inte särskilt förfärligt alls). Denna högst naturliga metod har för mig inneburit att mina barn i stort sett bara varit hos mig den första tiden (åtminstone 8 veckor..). Hud mot hud så mycket som möjligt, ofta i bärsjal, så jag sluppit sitta på baken dagarna i ändå. Det har absolut funnits stunder när min man kunnat knyta an till våra barn, när han kunnat avlasta mig (ja, din hud är också viktigt för spädbarnet, om än inte på långa vägar lika viktig som din frus..), men de första två tre månaderna, ibland längre, har våra spädisar till allra största delen befunnit sig hos mig. I och med syskon blir uppgifterna för pappan större och fler, men vi har definitivt fått det att gå ihop, utan spädbarnsskrik (tyvärr inte utan barnskrik ;))

Niklas sa...

Anonym: Tack för synpunkterna. Jo, jag var lite vred över en del hurtiga tips, men jag blir inte det över ditt råd. Du har din erfarenhet som du utgår ifrån, dina barn som ni valt att ta hand om på ert sätt, o det kan jag ju inte blir irriterad på att du delger mig. Jag har oxå skrivit att jag tacksamt tar emot råd, som man tänkt igenom o kanske har erfarenhet av.

Det kan säkert ligga något i det du skriver. Jag antar att det finns ett väldigt starkt biologiskt band mellan mor o barn den första tiden. Har man ett barn som oavsett vem som bär det, har väldigt svårt att komma till ro, så tror dock jag att det är än viktigare att pappan tidigt tar ett stort ansvar. Dels för att snabbare skapa bandet med sitt barn o dels för att avlasta en annars knäckt mamma.

Men tack för dina tankar!

När det gäller sömn, så är det så att vår dotter vaknar med ojämna mellanrum på natten o ammar. Det jag menar är att hon somnar OM utan att vi behöver gå upp o vyssja, bära o gunga.

Niklas sa...

Anonym: nu är det Vinas mamma som skriver! Tack för att du tog dig tid att skriva till oss. Eftersom du tar upp just mammans roll vill jag förmedla min bild. Jag håller med dig en bit på vägen. Innan jag blev förälder hade jag föreställningen att vi som mamma och pappa kunde ha mer lika roller den första tiden. Min erfarenhet nu som ammande mamma är att rollerna tvärtom är väldigt olika från början. Vi har också fascinerats över vad vi kallar Vinas "radar", dvs att hon kan märka vad som händer runt omkring även när hon sover, ex att jag reser mig upp ur sängen även fast jag inte legat alldeles intill henne...

Jag tror att alla föräldrars önskan är att ha sitt barn nära och nöjt, och själv ger jag mer än gärna all (nästan!) tid och närkontakt som behövs den här tiden, den är ju så speciell och kommer aldrig åter, och Vina får amma fritt. Helt klart har vår dotter lite lättare att lugnas av mig av naturliga skäl.

Jag tror dock inte att det är så enkelt att alla spädisar är lugna och nöjda bara de får vara nära mamman, då skulle det inte finnas lika mycket kolik/skrik och förtvivlade föräldrar. Människor är väldigt olika från det vi föds och även om vissa saker går hem hos de flesta (ex att gungas i olika former) så finns det gradskillnader och nyanser.

Det ska gudarna veta att det skär i mammahjärtat (kanske lite mer än i pappahjärtat i många fall vågar jag mig på att säga, iaf i början med tanke på hormoner, amning etc) när ens bebis gallskriker trots att man försökt med allt som tänkas kan. Det är just när varken närhet, bärande, ammande, sjungande etc inte lugnar som förtvivlan infinner sig. Tack och lov är det en begränsad period i livet och i vårt fall belönas vi numera med åtskilliga leenden varje dag -:)

Roligt hursomhelst att du hittat en modell som fungerat bra för dig!

Anonym sa...

Oj, om jag fick det att låta som om det varit en lätt period när jag i stort sett jämt bar mina spädbarn hud mot hud blev det nog lite fel. Det är ju inte lätt. Situationerna när det inte kändes okej fanns ju, men vi la om vårt leverne under dessa veckor (som inte är sååååå många). Sen vet jag ju att många spädbarn skriker och att många föräldrar är förtvivlade. Men att bära barnen hud mot hud, i stort sett hela tiden är ju rätt ovanligt tror jag i vår kultur, där vi ska dricka latte, bjuda på storfika, bleka slingor, lämna syskon på dagis och gå på barnvagnsbio helst en vecka efter att kvinnan klämt ut den lilla bebisen. Men jag tror verkligen på den här "metoden" och att barnet faktiskt inte särskilt ofta skriker om du anammar den. Sen tror jag att barn kan ha ont i magen. Barn får för mycket alt. för lite mat, eller så ammar du ditt barn, och sedan ger den till pappan för lite rap/vyssning, alternativt lägger ner barnet i vagga/vagn etc, och då är risken stor att barnet (jag pratar om spädbarn, upp till ca 8 v) blir förtvivlat, stressat och att då matsmältningen i princip upphör. Som jag förstått det är kolik ett okänt begrepp i kulturer där barnen bärs hela tiden hud mot hud.

Jag nämnde i min första kommentar att jag tror att er flicka nu börjar bli så pass många veckor att hennes behov av hud mot hud kontakt avtar (Skrik efter detta stadium har i mina barns fall haft naturliga orsaker). Men ni verkade såå stressade av skriket att jag ändå ville dela med mig av min "metod" för kanske lugnar den henne lite, och i annat fall finns den att använda för ev fler barn.